Back in SF

Är det dags och blåsa liv i den här gamla bloggen nu kanske? Nu är jag ju tillbaka i USA för att turista i tre månader.... Ja :-) Men resan hit var ju inte jätterolig. Ganska länge trodde jag aldrig att jag skulle komma fram faktiskt.
 
Jag hade ju ett byte i Berlin, och flyget dit gick väl ganska bra. Vi var bara lite sena och jag hade inte jättelång tid på mig innan jag skulle till nästa flyg så jag var väl lite stressad. När vi väl var inne på terminalen (btw, världens lustigaste flygplats) så måste man gå via en dokumentskoll innan man får gå vidare till gaten när man ska flyga till USA bland annat. Så jag ställer mig i kön dit. När det är min tur så dubbelkollar hon så jag har flyg hem (för det måste man ha när man flyger på turistvisum) så säger hon att jag inte får åka. Jag frågesätter ju såklart, för man ska kunna stanna 3 månader på ett sådant visum. Men då säger dom att man måste lämna inom 90 dagar, nu hade jag 92.
 
Så jag var ju tvungen att boka ett nytt flyg, annars skulle de inte släppa på mig väl i USA. Så jag ringer pappa som i sin tur pratar med mamma på telefon för att vi ska lösa hela situationen. Jag försöker köpa biljett som inte går, mamma försöker och det går inte. Så jag måste gå ut till en biljettdisk eller liknanade. Kvinnan i kontrollen säger då till mig ja går du ut så kommer du missa flyget. Men jag har inte mycket till val så jag får gå ut. 
 
Väl där så får jag ställe mig i världens längsta, och långsammaste kö, för att kunna boka om mitt SF flyg på något sätt. Jag tror jag står där i 40 minuter. Under den tiden har mamma lyckats boka ett nytt flyg hem från USA under 90 dagar, så då är ett problem ur vägen. Men när jag står där så kommer kontrollkvinnan igen och säger något. Jag säger att jag har ett nytt flyg hem och hon säger åt mig att springa till min gate. När jag kommer igenom säkerhetskontrollen så möts jag av en servicegubbe som springer med mig genom flygplatsen, jag får gå förbi i varenda kö och tydligen så håller dom på avgången för mig. Man blir ju tårögd<3. 
 
Så efter mycket om och men så hann jag med flyget i alla fall. När jag stod i kön pratade jag samtidigt med mamma och vi diskuterade att det fanns flyg upp till Stockholm samma kväll om jag skulle behöva åka hem. Men än slappnade jag inte av. Jag hade ju tullen kvar när jag väl kom till USA. Och eftersom jag nu satt på två flygbiljetter hem så var jag orolig att det skulle vara ett orosmoment och något de skulle frågasätta, att de inte skulle släppa in mig och att jag skulle behöva åka hem. 
 
När jag kommer upp till gränskontrollen så är det världens längsta kö, så för det första tar det närmare 1,5 timme att bara stå där. Jag stod ganska sist i kön också. Jag övar i mitt huvud hur jag ska försöka rädda situationen om de frågar något om mina två flygbiljetter och vad jag ska göra här. Men när jag blir framkallad så pratar kontrollanten med en kollega, så han ber mig bara göra fingeravtryck och och ta bild (vilket är ett bra tecken!!!). Han ställer liksom inga frågor. Sen ska han stämpla i mitt pass, och då ser han mitt gamla visum. Där står det att jag var Au Pair, så då frågade han om jag skulle hälsa på min gamla värdfamilj och om jag är här på semester. Jag sa ja, såklart, man måste ju hålla kontakten! Då berättar han om någon bror som var utbytesstudent i Spanien och förstod relationen som man fick och hur viktigt de var för en, så han var jättetrevlig! Jag är ju väldigt glad och tacksam att just han kollade på mina papper<3.
 
Sen var allt smärtfritt. Jag hämtade mina väskor, som båda kom fram, och blev upplockad av värdmamma och barnen. När vi väl kom hem så slappnade jag av för första gången på typ 20h, så nu är jag ganska trött. Målet är att vara uppe minst två timmar till, sen är det okej att gå och lägga sig. Och allt är precis som vanligt här. Barnen hade mycket och berätta. 
 
Imon är allt som vanligt, då ska det köras fram och tillbaka som resten av veckan. Ska bli kul dock, det är skönt med rutiner igen och att ha något och göra. Ni får ha det så bra så hörs vi snart igen! 
#1 / / Assa:

Du store tid--hur det kan bli.Amerika är ett skitland sedan Trump blev pres.Stackars dig säger jag bara,jag hade dött på fläcken.I alla fall hade jag givit upp. Men tur att det ordnade sig. Njut av din sista tid i USA kram assa