Mathilda

Idag vaknade jag upp till ett minst sagt chockat USA, och inte minst ett chockat San Francisco. Det känns i luften att något har hänt, och inte ens solen som lös idag muntrade upp. Idag har vi varit på balett och music class, och det enda mammorna har kunnat prata om är om det som hände igår. Om hur förtvivlade alla är och hur det ens kunde hända. Hur de har legat sömnlösa för att det ofattbara har hänt. Jag hörde två kvinnor prata om det, var av en sa "jag kan inte prata om det, jag är så besviken" och gick där ifrån. En annan mamma sa "vi lever i en San Francisco-bubbla, och vi har inte sett vad som pågått utanför den bubblan". Alla är så förtvivlade. 

 

T's skola har skickat ut kris mejl där de skriver om hur de tänker fortsätta i samma spår som vanligt och lära barnen om den värld vi borde leva i, inte den som just nu går live. Att de tänker fortsätta lära barnen att ALLA har rätt till att få säga sin åsikt, att bli hörd och att ALLA är lika mycket värda. De inkluderade också 4 punkter om hur de kan prata med sina barn om frågor kring detta kommer upp och vad de kan säga. 

 

Jag har aldrig sett min värdmamma så ledsen och deprimerad som hon är just nu. Hon kom ner på ett break idag på eftermiddagen, bara för att hon behövde komma ner och tänka på något annat. Hon bestämde då också att vi behövde komma ut och äta middag, så när jag slutade åkte vi till en liten pizzeria och åt. Det är så mycket känslor. Jag har hört SÅ MÅNGA idag som har sagt att detta är det värsta som har hänt USA sedan 9/11. Människor, amerikanska medborgare, anser att deras nyvalda president är det värsta som har hänt deras land sedan terroristattaken mot Twin Towers i New York. 

 

På twitter finns det en hashtag, #notmypresident, och jag bläddrade igenom den idag. Jag läste de mest furktansvärda saker och ärligt talat var jag så nära på att börja gråta, just för att det jag läste var sant vilket det inte borde vara. Jag läste om homosexuella par som sa "du är min fru, oavsett vad som händer", för deras rätt till att få gifta sig kan bli borttaget. Jag läste om muslimska familjer där föräldrarna sa åt sina barn att gå utan slöja så inget hemskt skulle hända dem. Jag läste om en muslimsk kvinna som befann sig i sitt hemland, men bads komma hem tidigare av sin familj så hon skulle vara garanterad att komma tillbaka in i landet innan det "är för sent". 

 

Jag satt och tänkte lite innan på min gammelfarmor. Hon har levt länge, och levde under andra världskriget. För henne måste det ju vara som att få se historian spelas upp åter igen!? Det måste vara hemskt, borde vi inte ha lärt oss av våra misstag? I San Francisco idag, och runt om i landet, har det varit demostrationer som har pågått hela dagen. Kontor stängde ner klockan 12.30 idag lokal tid och demostrationerna pågår än. Allt för att visa sitt missnöje. 

 

Men även om man vill svara med hat och ilska, som min värdmamma sa, så får man nog bara göra tvärtom. "When they go low, we go high" som Michelle Obama så fint sa. Det är nu de måste gå ihop tillsammans. De har inte råd med att splittras ännu mer. De är rädda. Jag är rädd. Vad har det här skapat? Vad kommer hända i Europa nu? Vad kommer hända i vårt nästa val? Vart ska man åka för att få känna sig säker? Det jag känner just nu, vill jag aldrig mer behöva känna.