Mathilda

Idag har varit en lung dag, men jag har ändå hunnit med mycket. Runt 10-tiden kom Kathy hit, hon tyska tjejen som jag träffade i New York nu ett år sedan. Det var jättekul. Hon ska ju stanna i Chicago ett år till, vilket är kul! Förhoppningsvis så kommer vi att mötas igen någon gång. Vi har ju inte träffats supermycket under året, men ändå hållt kontakt vilket är skönt. Vi har träffats lite då och då, och hon är alltid rolig, säger bra saker och är en snällis (haha va?). Det var lite tråkigt att lämna henne, men som sagt, förhoppningsvis så träffas vi igen!! 

 

Vi åt i alla fall pannkakor, växlade mina mynt (HADE 40 DOLLAR I MYNT!!! Snacka om julafton). Åkte till en park och satt där och pratade lite. Väldigt lungt. När jag kom hem så packade jag ihop lite till, dammsög rummet, rensade skit. Resten av kvällen hängde jag med familjen. Vi åt pizza och hade det lite mysigt. En mysig sista kväll. Det är sorgligt, så klart, att jag ska lämna. Men jag måste säga att det ska bli skönt, på ett sett.

 

Mitt första år har inte varit easy, I gotta give myself that! Många gånger har jag frågat mig själv varför jag ens har stått ut? Många gånger tror jag det har vairt på grund av familjen, att jag inte kunnat let them down, för jag vet hur stor hjälp jag har varit på många olika sätt. Även om det ser ut som att det har varit ett jättebra år här på bloggen så skriver jag lååååååångt ifrån sanningen. Well, jag skriver sanningen, men jag vrider lite på den. Det är klart det har varit ett jättebra år, men det har inte varit perfekt. När jag hör andra Au Pairer berätta om sina upplevelser här så funderar jag på varför jag inte har det så? 

 

Men även om det har varit så är jag väldigt glad och stolt över mig själv att jag stod ut. Att jag lärt känna barnen. G har alltid varit min partner in crime, och nu mot slutet så har jag och A fått en väldigt fin relation även om hon bara är en bebis. Men att jag klarade detta... för det har varit en prövning på många olika sätt. Jag har aldrig kännt någon stor hemlängtan, men det har varit andra saker har gjort saker väldigt svåra ibland. Jag vill inte påstå att min självkänsla är särskilt bra efter det här året, tyvärr, men däremot har jag förbättrat många andra egenskaper.

 

Jag har haft turen som träffat fina vänner. Felicia och Sofia har alltid varit ett väldigt stor trygghet och det är jag glad för när saker inte alltid funkat. Som jag skrivit förut så är det väldigt sorgligt att inte ta med dom till San Francisco. Det är lite läskigt faktiskt. Kommer jag få så pass nära vänner där? Det är läskigt att åka till ett ställe där jag inte känner någon. Men to be fair though, jag gjorde samma sak förra året och det gick ju bra. Jag är bara rädd att jag inte kommer hitta några som dem. Det kommer jag ju inte att göra, i och för sig, för alla är vi olika. Vi hade väl bara tur att vi alla var väldigt lika på många sätt men ändå så olika och jag är bara så otroligt tacksam att jag träffade dom två. Tänk vad de här livet hade varit utan dom? 

 

Jag vill inte påstå att jag inte haft kul under detta året, det har jag. Det är en jättefin familj och vi vill for sure ha kontakt i framtiden. Jag vet att jag är välkommen tillbaka hit när jag har vägarna förbi. Jag har fått göra så många roliga saker här med dom och dom har gett mig så många möjligheter till att upptäcka USA och livsstilen här, och jag har haft det väldigt bra, men ibland saknar jag något. Ibland många saker. Och det är väl de jag ska försöka hitta under mitt andra år?  

 

Jag vet inte, men jag är såååå redo för att få åka någon annan stans. Jag kommer att sakna det här, och mina barn, för även om de har vairt en pain in the butt, så har de lärt mig väldigt mycket. De kommer alltid vara speciella för mig. But now it's happening. Imorgon flyttar jag.